bridibas

För att dränka mina sorger efter tisdagens fotbollsmatch, blev det lite festligheter här hemma igår kväll. Det blev över förväntan och var massivt underhållande, med folk som inte brukar vara med så ofta, och andra mer välbekanta ansikten också.

Diskussioner om Neighbours flödade fritt, och som alla nog kan hålla med om är Harold Bishop en sann legend på Ramsay Street. (Nej, det är inte många som kommer att förstå det där)

Igår kom även biljetterna till konserternas konsert, så nu är vi ytterligare ett steg närmre! Om några dagar ska även bussresan från Köpenhamn till konsertplatsen betalas, sen är vi ready to go!

Idag blir det till att städa upp vissa svinerier från gårdagen, som mestadels involverar chips och popcorn utspridda lite här och var, men det får man väl räkna med.

Fuck the dealer!

Ikväll smäller det återigen på Anfield. Den värsta ångesten och nervositeten går inte att hitta, dock. Detta kan bero på att jag är trött som ett djur efter att ha stigit upp sex i morse, eller på grund av det faktum att det inte är en avgörande match. Istället ska jag hålla alla tummarna (och korsa alla fingrar...) att vi går segrande ur striden med två eller tre mål. Eller sjuhundra!

Apropå ingenting så lever min cykel på lånad tid, och har nu genomgått ett svårt kirurgiskt ingrepp för att åtminstone överleva sommaren. De sanna hjältarna i vår värld är cykelreperatörerna, som gör så mycket för samhället men samtidigt får så lite i gengäld. Är det rättvist? Nej!

I övrigt är det uppladdning som gäller inför morgondagens planerade festligheter. Jag har ovanligt lite koll på läget i sanningens namn, men det är väl de gångerna som det blir över förväntan och som roligast, hoppas jag. Annars får vi väl hitta på tokroliga partylekar, för finns det något mer roligt än att leka lekar? Nej!

Okej, jo.

Innan jag började lärarutbildningen var jag placerad i ett fack. Det händer nog lätt att det blir så, oavsett om det är inom familjen eller släkten, eller bland vänner. När man väl blivit placerad och fastrotad, är det svårt att ta sig ur. Det är enklare att acceptera det, och låta det bestå. Inom släkten har jag alltid varit den lugna och inte alltför pratglada kusinen eller systersonen som inte gör så mycket väsen av sig, och som kläcker ur sig något roligt då & då. Det är väl därför det oftast är en pina att åka hem igen, och möta släkten man nästan aldrig träffar nuförtiden. De har sin bild klar, och jag gör inget för att förändra den eftersom det är bättre att de inte vet mer än de gör. Det hade vänt upp och ner på mycket, och en sådan radikal förändring vill jag nog inte vara med om.

Jag hittade av en ren slump en blogg idag tillhörandes min före detta bästa kompis, från hemstaden. Vi har inte pratat på nästan 1 ½ år, och vi slutade för att jag, enligt honom, inte var vuxen. Han avslutade vår relation genom att konstatera att han tydligen känner mig bättre än någon annan, och därför önskade han mig lycka till med att växa upp, när jag skulle fortsätta mitt liv utan honom. Det handlade inte ens om att bryta upp från honom. Det handlade om att bli befriad och äntligen få ett eget liv. Efter att ha känt honom i nästan 15 år, blev det alltmer tydligt hur låst jag varit. Hur jag inte vågat vara mig själv, eftersom hans bild av mig hela tiden varit så tydlig att jag inte vågat visa mitt riktiga jag.

Det tragikomiska med hans blogg, som är det färskaste jag läst om honom på över ett år, är att innehållet i den är detsamma som för fem år sen. Ingenting verkar ha förändrats. Allt han skriver om, känner jag igen sedan långt tillbaka i tiden. Vem är det som utvecklats, och växt?

Jag har aldrig förut känt mig så hemma som jag gör just nu. En del nära vänner och många kompisar utöver det. Folk att prata med. Folk att prata med om saker jag aldrig kunde tänka mig att prata om förut. Misstag på vägen. Stora misstag, avslutade förhållanden och andra väsentligheter. Folk som ser mig som den jag egentligen är. Kanske blir jag även här placerad i ett fack, det är ju så lätt hänt. Men här vet jag i alla fall att jag till största del är mig själv. Det funkar inte annars, inte i längden. Den stora luckan befinner sig istället mellan mitt liv här, och mitt tidigare liv, i hemstaden. Så mycket som min närmsta familj inte har någon aning om. Saker som jag inte kan berätta nu, såhär långt efteråt. Saker som finns där, men som de inte vet, för då hade allting ställts på ända. Och den sortens uppmärksamhet är jag verkligen inte ute efter.

Nästa vecka ska vi ut på praktik. Det kommer bli sista rundan på den skolan. Jag har varit där veckovis till och från sedan ett år tillbaka. Vad händer sen? Alla dessa underbara ungar man lärt känna mer och mer, kommer man att träffa dem igen?

Utbildningens sista termin börjar i augusti. Vad händer sen? Dags att flytta till en ny plats där man inte känner någon? Dags att säga farväl till alla underbara människor man lärt känna här, och påbörja sitt arbetsliv?

Många förändringar, på kort tid. Men det är väl så det är att bli vuxen.

"ååh vad jag tycker om dig my, här har du en påse med kiss"

Godnatt.