Att fara till Hässleholm
Att åka 20 minuter till Hässleholm är vanligtvis en enkel färd som inte kräver mycket ansträngning. Men i vanliga fall består inte resesällskapet av ett omänskligt väsen. Eller inte ens det, utan istället ett omänskligt oväsen. Ett blont sådant. Redan där borde jag ha anat oråd, och ugglor i mossan. Men men, jag har lärt mig att aldrig döma hunden efter håren, hur sträva de än må vara, så jag bet i det sura äpplet och vi begav oss iväg.
Redan på tåget märkte jag hur nonchalansen låg som en tät dimma, och det var inte jag som stod för den. Genom att bläddra genom en tidning på värsta tänkbara sätt förstod jag var hennes prioriteringar låg, så i ren protest vände jag bort huvudet och försökte fokusera på att tågresan snart var över, samtidigt som jag mediterade en kort stund. Efter avstigning visade sig den oerhört dominanta sidan. Var det mitt ärende som stod först på agendan? Långt ifrån, då kvinnodjuret slet tag i mig och släpade runt mig i centrala Hässleholm likt en grottmänniska från forna tider som släpar på sitt ihjälklubbade byte. Det var svårt att hålla god min när jag tvingades runt i samtliga butiker och där pengar spenderades som om det vore jul. Eller påsk!
När plånboken äntligen sinat och min bägare runnit över för längesen, var det äntligen dags att bege sig till huvuddestinationen, det vill säga mitt ärende. Blev det en enkel match då, kanske ni undrar? Svaret på det är uppenbart: Det blev ett helvete, tack vare en kompanjon som spottade, svor och svettades om vartannat, fast besluten om att förstöra vår festliga resdag och förgöra mig som människa. Under vår promenad såg vi den vackra sidan av Hässleholm, men hela tiden kändes det som om det bara var jag som uppskattade den sköna grönskan och den milda temperaturen. Bredvid mig gick ett vilddjur, en otyglad best som inte gick att...tygla.
Efter sju sorger och åtta bedrövelser (varav samtliga började på bokstaven F), och efter naturpromenader vid ett skimrande vattenfall och nyklippt gräs, fann vi vår destination och jag kände äntligen hur jag började leva igen. Jag var på hugget och högg tag i olika konstverk att lägga vantarna på, tills jag insåg att min dag redan var förstörd till den milda grad att jag inte ens kunde förmå mig att handla något. Min före detta kamrat hade sett till att jag tappat suget fullständigt, och jag lämnade butiken som en förlorad själ. Förtappad i ett hav av hat.
Ju mer hemresan närmade sig, ju gladare och mer positiv blev jag. Snart skulle denna pärs vara över, snart skulle jag vara hemma i min trygga vrå igen, utan bespottningar och förakt. Naturligtvis blev det inte så enkelt. Halvmänniskan började vråla och stöka och krävde mig på pengar. Det kändes som ett personrån, men för att undvika misshandel och brottsanmälan tog jag fram min plånbok med skakiga händer och plockade ut några tior, allt för att tysta rovdjuret. Tro det eller ej, men detta hade en viss effekt, men effekten var kortvarig, då det återigen tog hus i helvete på tåget. Det arroganta beteendet fortsatte och nådde nya höjder, medan jag försökte tänka på kattungar och torrfoder för att hålla humöret uppe. Mina nävar var dock knutna och hårda som sten hela färden, och viljan att skada någon har sällan varit större hos mig. När tåget slutligen bromsade in och vi klev av, välkomnade jag den friska luften som min frälsare. Min befriare. Min väg ut ur denna skärseld. Jag skuttade likt en hare och log med hela ansiktet, tills jag insåg att vi även var tvungna att dela buss.
Den gröna farkosten som skulle ta oss vidare hade ingen som helst förståelse för mitt lidande, och var definitivt inte särskilt inbjudande. Efter att vi funnit oss tillrätta på våra platser förstod jag att det hela handlade om överlevnad. Survival of the fittest. En fiktiv Darwin satt på min axel och skakade på sitt lilla huvud när han såg vad som utspelade sig. En maktkamp på liv och död, där jag föll allt längre ner i min egen förtvivlan. När jag började se ljuset i tunneln stannade dock bussen in, och när jag fick upp ögonen förstod jag att det var dags att stiga av. Dags att gå hem de sista få stegen. Dags att bli av med odjuret. Dags att andas ut. Dags att förtränga dagens händelser. Dags att bli fri. Dags att återta mitt liv. Dags att leva. Känslan att se henne försvinna ur mitt synfält går inte att beskriva med ord. Tårar föll från mina kinder när jag öppnade dörren till mitt hem och ville inte sluta rinna. Glädjen var total. Besten var besegrad.
Redan på tåget märkte jag hur nonchalansen låg som en tät dimma, och det var inte jag som stod för den. Genom att bläddra genom en tidning på värsta tänkbara sätt förstod jag var hennes prioriteringar låg, så i ren protest vände jag bort huvudet och försökte fokusera på att tågresan snart var över, samtidigt som jag mediterade en kort stund. Efter avstigning visade sig den oerhört dominanta sidan. Var det mitt ärende som stod först på agendan? Långt ifrån, då kvinnodjuret slet tag i mig och släpade runt mig i centrala Hässleholm likt en grottmänniska från forna tider som släpar på sitt ihjälklubbade byte. Det var svårt att hålla god min när jag tvingades runt i samtliga butiker och där pengar spenderades som om det vore jul. Eller påsk!
När plånboken äntligen sinat och min bägare runnit över för längesen, var det äntligen dags att bege sig till huvuddestinationen, det vill säga mitt ärende. Blev det en enkel match då, kanske ni undrar? Svaret på det är uppenbart: Det blev ett helvete, tack vare en kompanjon som spottade, svor och svettades om vartannat, fast besluten om att förstöra vår festliga resdag och förgöra mig som människa. Under vår promenad såg vi den vackra sidan av Hässleholm, men hela tiden kändes det som om det bara var jag som uppskattade den sköna grönskan och den milda temperaturen. Bredvid mig gick ett vilddjur, en otyglad best som inte gick att...tygla.
Efter sju sorger och åtta bedrövelser (varav samtliga började på bokstaven F), och efter naturpromenader vid ett skimrande vattenfall och nyklippt gräs, fann vi vår destination och jag kände äntligen hur jag började leva igen. Jag var på hugget och högg tag i olika konstverk att lägga vantarna på, tills jag insåg att min dag redan var förstörd till den milda grad att jag inte ens kunde förmå mig att handla något. Min före detta kamrat hade sett till att jag tappat suget fullständigt, och jag lämnade butiken som en förlorad själ. Förtappad i ett hav av hat.
Ju mer hemresan närmade sig, ju gladare och mer positiv blev jag. Snart skulle denna pärs vara över, snart skulle jag vara hemma i min trygga vrå igen, utan bespottningar och förakt. Naturligtvis blev det inte så enkelt. Halvmänniskan började vråla och stöka och krävde mig på pengar. Det kändes som ett personrån, men för att undvika misshandel och brottsanmälan tog jag fram min plånbok med skakiga händer och plockade ut några tior, allt för att tysta rovdjuret. Tro det eller ej, men detta hade en viss effekt, men effekten var kortvarig, då det återigen tog hus i helvete på tåget. Det arroganta beteendet fortsatte och nådde nya höjder, medan jag försökte tänka på kattungar och torrfoder för att hålla humöret uppe. Mina nävar var dock knutna och hårda som sten hela färden, och viljan att skada någon har sällan varit större hos mig. När tåget slutligen bromsade in och vi klev av, välkomnade jag den friska luften som min frälsare. Min befriare. Min väg ut ur denna skärseld. Jag skuttade likt en hare och log med hela ansiktet, tills jag insåg att vi även var tvungna att dela buss.
Den gröna farkosten som skulle ta oss vidare hade ingen som helst förståelse för mitt lidande, och var definitivt inte särskilt inbjudande. Efter att vi funnit oss tillrätta på våra platser förstod jag att det hela handlade om överlevnad. Survival of the fittest. En fiktiv Darwin satt på min axel och skakade på sitt lilla huvud när han såg vad som utspelade sig. En maktkamp på liv och död, där jag föll allt längre ner i min egen förtvivlan. När jag började se ljuset i tunneln stannade dock bussen in, och när jag fick upp ögonen förstod jag att det var dags att stiga av. Dags att gå hem de sista få stegen. Dags att bli av med odjuret. Dags att andas ut. Dags att förtränga dagens händelser. Dags att bli fri. Dags att återta mitt liv. Dags att leva. Känslan att se henne försvinna ur mitt synfält går inte att beskriva med ord. Tårar föll från mina kinder när jag öppnade dörren till mitt hem och ville inte sluta rinna. Glädjen var total. Besten var besegrad.
